ponninordarna

Idag tänkte jag berätta lite om mmin ponny :)
Hon heter Pipi, namnet har nog ingen betydelse och man kan ju tänka vilket tråkigt namn? Jag tänkte också så i början när jag hade köpt henne, men jag skulle inte kunna tänka mig något annat namn på henne. Iaf hon är född 1999 och är polsk imp. Hon är en väldigt känslig dam och blir lätt nervös. I början när jag haed henne så var hon livrädd för spön och jag kunde absolut inte rida med sporrar. Men ju mer jag lärde mig hur hon fungera och när hon börja lite på mig så har vi haft många framgångar men minst lika många motgångar. Vi tävlar just nu lokal lc. Men i år ska vi börja tävla regionalt. 
Första gången jag såg Pi var jag åp en stor häst tävling och fota ( på nääs ) och jag leta ponny då. Vi fick tips om att det fanns en ponny till salu och vi gick såklart och kolla på henne under dagen. Vi prata med ägaren och bestämde att vi skulle komma och provrida henne veckan efter. Jag vet inte om jag tyckte att hon var någon topphäst att rida men det var något som jag bara älskade med henne och jag provade henne en gång till och då bestömde vi oss för att ta hem henne på prov. Hennes ägare ville verkligen att hon skulle komma till rätt ägare och att vi skulle känna oss trygga med henne så fick fick ha henne på prov i 4 månader. Men jag behövde bara en månad för att bestäma mig!! första gången jag träna för sandra björneland gick det så sjukt dåligt. Jag var på ett ställe och hästen någon annan stans. Jag hoppa för och efter henne, och jag trilla faktiskt av. Men det var fortfarande något jag gillade. Och veckan därpå fick jag träna för den undrebaraste personen som har hjälpt mig otroligt mycket med Pi. Jag fick en förståelse för hur Pi tänkte och hon fick tänka om lite. Då tyckte hon att skänklarna batydde framåt och tyglarna betydde stopp. Jag har nog aldrig varit så yr som jag var då. Jag fick inte ta henne i munnen utan bara änvända benen och i varje hörn på en liten fyrkant skulle jag lägga en liten volt tills hon sänkte huvudet och slappna av. Så dagen efter skulle jag träna hoppning igen och jag tränaren sa nästan ingenting, det ända var nog: gud vad bra det ser ut! och vad har du gjort? efter den gången har vi haft så stora framsteg. Men vi fick en put tillbaka ner på jorden på några tävlingar, men vi kämpa oss upp. Sen har jag bytt hopptränare också. Den jag tränar för nu heter Anna Emanuelsson. Det är en tränare med kvalité kan man säga!!

Det var en litenliten del om Pi och mig :) och här är lite bilder på henne: